Miljöfrågan växer i konsumenternas medvetande och konsumentens kunskap om vad som är ett hållbart agerande blir allt mer utbredd. Enligt Naturvårdsverket är hela 44 procent av Sveriges konsumenter beredda att anpassa sitt agerande utifrån den kunskap de har om miljö- och klimatfrågor. Både Naturvårdsverket, Ungdomsbarometern och olika forskare gör försök att definiera denna medvetna målgrupp. Den mest etablerade definitionen just nu tycker jag är LOHAS – Lifestyle of Health and Sustainability. LOHAS konsumenten är engagerad, värderar tillit och äkthet, ser till helheten och agerar globalt och ekologiskt. 19 procent av alla amerikaner och 30 procent av alla tyskar tillhör denna grupp. Studier på hur det ser ut på den svenska marknaden är inte gjorda, men enligt Olausson ligger svenskarna någonstans mitt emellan USA och Tyskland, det vill säga ungefär 25 procent av svenskarna kan definieras som LOHAS. 25 procent av Sveriges population är en stor grupp konsumenter och då gruppen är engagerad är den sannolikt också ofta kommunikativ. En inflytelserik målgrupp med andra ord, och en grupp som alltmer intresserar marknadsförare.

Jag läser i Olaussons bok att ett vanligt förhållningssätt hos svenska företag trots detta ändå är att inte kommunicera en grön satsning. Rädslan för att få kritik för det man inte åstadkommer på miljöområdet är större än den uppskattade varumärkesfördelen av det man faktiskt gör genom sin miljösatsning. IKEA och Scandic nämns som exempel. På andra marknader är det vanligare att ett företag kopplar miljösatsningen mer direkt till varumärket.

Victoria Olausson ser att det finns många fördelar med att våga berätta om sina miljösatsningar, och jag kan bara hålla med. I och med webb 2.0 och sociala medier så pågår en ständig diskussion om olika varumärken, vad de gör och vad de inte gör. Jag ser stora värden i att företagen deltar i denna diskussion och får chansen att själva berätta vad de gör och vad de planerar att göra. Visst finns det en risk att få kritik, men den kommer att komma oavsett om företaget har en närvaro i sociala medier eller inte. Om närvaron finns i sociala medier så har ju företaget redan upparbetade relationer och kommunikationskanaler om kritiken kommer och ska bemötas.

Jag ser en tydlig koppling mellan sociala mediers utbredning och ett ökat behov av att satsa på CSR frågor för att säkerställa ett starkt varumärke. Även om Victoria Olausson inte uttrycker denna koppling så exakt så är det ändå glädjande att hitta fler som ser samma mönster.  Många anser att sociala medier stärker demokratin, och jag tror att denna utökade demokrati eller webokrati kommer att ge oss fler bra varumärken med en stark miljöprofil.

Naish hävdar att det är vår stenåldersprogrammerade hjärna som lurar oss att mer alltid är bättre och att vi behöver göra likadant som alla andra för att överleva. Samtidigt brottas vi med vårt mer sofistikerade förnuft som säger oss att vi inte blir lyckligare av överkonsumtion.  Någonstans är vi också mycket väl medvetna om sambandet mellan överkonsumtion och miljöförstöring.

Parallellt med att våra möjligheter att konsumera har ökat har också informationsflödet ökat. Vi möts varje dag av 3500 säljbudskap, vi översköljs av information om allt och inget och att ha koll på prylar är status. Den inställning vi har till vår egen konsumtion ackumuleras i många företagsmiljöer. Ökad omsättning snabbt är mångfalt bättre än ett långsiktigt företagande som är hållbart både ur ekologisk och ekonomisk synvinkel.

Vad vi behöver är tid för reflektion. Tid för att tänka ut vad det egentligen är vi vill prioritera. Kanske mer tid istället för mer konsumtion, kanske kvalitetskläder och möbler istället för det supertrendiga som snabbt går ur tiden. Naish uppmanar oss att fastställa en personlig konsumtionsgräns. Väl där ska vi klappa oss själva på axeln och säga att vi är tillräckligt intelligenta och sofistikerade för att inte vilja ha mer än precis så här för att bli lyckligare .

Prioritera vad du absolut vill ha och behöver, köp det men köp inget annat. Köp aldrig något du inte har planerat och fråga dig varje gång du lägger en vara i din varukorg hur just den här produkten bidrar till att du mår bättre och blir genuint lyckligare. Det är inte fel att konsumera, men det är direkt korkat att utan eftertanke stoppa produkt efter produkt i varukorgen utan att veta varför man egentligen ska ha produkten. Stenåldersmänniskan överlevde på att släpa hem så mycket som möjligt, det gör inte vi – tvärtom! Enoughism – var går din gräns? När är du nöjd?

Vill du ha hjälp att bestämma dig? Lägg 20 minuter på att titta på den här filmen.

I skenet av den rådande klimatdebatten kan jag dock inte låta bli att undra över varför vi hör så mycket om klimathotet och så lite om kemikaliehotet. Vi vet att endast 4 procent av de kemikalier som används i tillverkningsindustri är fullt ut kontrollerade och vi vet att en mängd miljöfrämmande kemikalier varje dag sprids i våra kretslopp då de inte kan fångas upp av reningsverken. (se gärna min tidigare artikel om detta här) Vi vet också att vi i många fall inte har en aning om hur olika kemikalier samverkar när de kommer ut i naturen. På EU nivå har det sk REACH projektet tillsats för att kartlägga och testa kemikalier som används i tillverkningsindustri. Jag efterfrågar ändå ett ökat fokus kring kemikaliefrågan då denna fråga, precis som klimatfrågan, är global. Naturens kretslopp stannar inte vid landgränser utan det som släpps ut i ett område når förr eller senare oss alla.

Under de 10 år som gått sedan jag på allvar började intressera mig för matlagning så har debatten om mat, klimat och miljö vuxit sig allt starkare. Jag har följt diskussionerna på nära håll och har alltid tyckt mig veta vad som är miljöbra val. I år är det annorlunda. Tillsatsdebatten har antagit formen av e-nummer hysteri, att välja matfisk är en vetenskap och när jag såg reprisen av Uppdrag granskning om odlad lax så insåg jag att mycket pekar på att vi kanske inte alls borde äta fisk utan istället låta haven återhämta sig. Vidare läser jag att Johan Rockström, VD för Stockholm Environmental Institute, menar att för regnskogarnas räkning är det viktigare vad vi äter än vad vi tankar våra bilar med, där han åsyftar att vi inte bör äta kött från djur som fötts upp på sojabönor.  Vi vet också sedan tidigare att det är klimatsynpunkt är bättre att dra ner på köttet och öka på mängden bönor och grönsaker.

Allt detta verkar rimligt och logiskt, den livsstil vi i västvärlden har idag är inte långsiktigt hållbar. Men tillbaka i mitt lilla kök, vad sjutton ska vi äta? Fisken är som sagt mer eller mindre struken, valet av kött blir helt ekologiskt, liksom valet av grönsaker och frukt. Mer bönor, mer långkok, då ekologisk filé är dyrt och får stå tillbaka för högrev och andra långkoksbitar. Mer också av grönsaksrätter. Att äta miljö- och klimatsmart är lätt när det är semester, för då finns tiden. Det svåra är att hitta vägar fram när semestern är slut och vi kommer hem från jobb, skola och fritids och snabbt vill ha mat på bordet. Jag efterfrågar den klimat- och miljösmarta snabbmaten och de klimatsmarta halvfabrikaten.

Förr, när varumärken kommunicerades enkom med reklambudskap, gick den mindre vackra baksidan att dölja förhållandevis väl. Idag är det svårare. Ett bristande CSR arbete eller en allmän cynisk inställning till kunden som till exempel trista nylanseringar som bara är modifierade kopior av gamla lanseringar kan göra att kunden reagerar negativt. I bästa fall blir kunden irriterad och väljer bort varumärket. I sämsta fall, och det är lätt gjort med dagens utbud av Sociala medier, sprider kunden missnöjet som tillslut kan nå de stora kommunikationskanalerna. Inte sällan har kvällstidningslöp och debattsidor uppkommit på detta sätt.

En varumärkesbyggande dialog kräver att företagen känner och erkänner sina brister och visar att de har en handlingsplan och konkreta åtgärder för att komma tillrätta med sina problem. Jag tror att det här är en orsak till att många företag skyggar för att öka sin synlighet på Sociala medier. För vad ska de svara när de får kritik? För kritik får varumärket oavsett medveten närvaro i Sociala medier, men har företaget själv valt att ha en närvaro så förväntas de svara både på kritik och positiva inlägg.

Samtidigt ser vi vilken kraft en bra närvaro i Sociala Medier ger. Goda exempel är Barack Obamas valkampanj och Piratpartiets framgångar. Sociala medier bygger uppenbarligen varumärken – förutsatt att strategin är genomtänkt och att det finns en substans bakom det som kommuniceras. I skenet av detta bör intresset för CSR insatser öka avsevärt. Ända sedan mitten av 90-talet har det sagts att CSR arbete är varumärkesbyggande. I och med den ökade frekvensen av Sociala medier och kundens krav på dialog synliggörs de ekonomiska fördelarna med genuina CSR satsningar. Ingen kritik är så svår att bemöta som den som gäller bristande CSR arbete – har företagen torrt på fötterna i denna fråga kan de utan oro ta del av fördelarna med Sociala medier.

Hittade följande blogg som på ett bra sätt tydliggör vad som gäller:  http://djcrisb.blogspot.com/2009/03/parabens.html

Utifrån detta kan man säga att den person som är noggrann inom andra områden (säkerhet, mat, hälsa) kan välja bort parabener som en försiktighetsåtgärd tills vi har mer forskning att tillgå om parabener.

Nedan följer en lista över ämnen som är ifrågasatta i olika studier och som skulle kunna förbjudas den dag de är fullt ut testade av kemikalieinspektionen eller motsvarande på EU nivå.

LISTA  ÖVER ÄMNEN ATT UNDVIKA I HUDVÅRD – skriv ut och ta med nästa gång du ska handla.

DEA – diethanolamin – lösningsmedel och rengörare . Kan bilda ett ämne som misstänks vara cancerogent.

Formaldehyd – cancerogent och starkt irriterande.

Lanolin – ullfett som i sig är bra för huden. Dock är det så att många människor är allergiska mot lanolin. Dessutom innehåller lanolin ofta rester av bekämpningsmedel mot insekter.

Mineralolja – går ofta under namnen Mineral Oil, Paraffinum Liquidum, Vaselin, Paraffin, Vit mineralolja, Medicinsk vitolja, Oleum petrolen, Oleum vaselini, Paraffinum, Vaselin Oil, E 905, Paraffin Oil, Liquid paraffin. Mineralolja har i flera studier visat sig orsaka ledgångsreumatism.

PABA solskydd – Para Amino Benzoic Acid. Kan skapa hudirritationer.

Parabener – grupp av konserveringsmedel som i studier har visat sig kunna vara hormonpåverkande. Går under namnen buthylparaben, methylparaben, ethylparaben, propylparaben, bensylparaben.

PEG’s – polyethylenglykol. Emulgeringsmedel och mjukgörare som kan vara hormonstörande och cancerframkallande. Cancerframkallande därför att det vid nedbrytning kan släppa små mängder av formaldehyd. PEG framställs syntetiskt av propangas.

Propylen glycol – bakteriedödande och svampdödande.  Förstärker den konserverande effekten om det används tillsammans med parabener. Misstänks vara störande för hjärna, lever och njure.

SLS (Natrium Laureth Sulfat eller Natrium Lauryl Sulfat, på engelska står det Sodium istället för Natrium).  Starkt uttorkande och löddrande ämne som är vanlig i de flesta konventionella schampon, tvål och balsam.

Syntetisk parfym och syntetiskt färgämne – syntetisk parfym skapar ofta starkare och allvarligare allergiska reaktioner jämfört med naturliga parfymämnen. Är du väldigt känslig ska du välja helt oparfymerade produkter.

TEA – triethanolamine. Används som förtjockningsmedel. Allergent och irriterande och kan släppa ifrån sig små mängder av formaldehyd som är cancerogent och starkt irriterande.

Urea – carbamide – kan orsaka hudirritation.

Jag hörde för flera år sedan någon säga att  endast 4 procent av alla kemikalier som används i tillverkningsindustri är testade och godkända. Här om dagen fick jag anledning att fundera på om den siffran har förändrats under senare år. Jag skickade ett ett mail till Kemikalieinspektionen för att fråga. Följande framgår i svaret jag fick:

Kunskapsbristen i fråga om hälso- och miljöegenskaper hos kemikalier har varit en av drivkrafterna bakom tillkomsten av EU:s nya kemikalielagstiftning REACH. När man gjort undersökningar av hur stor andel av kemikalierna/ämnena i allmänt bruk som är ”testade” i godtagbar utsträckning har nedslående resultat redovisats.

I en studie fann man att för 14% av ung. 2500 högvolymkemikalier (hanteras inom EU i volymer större än 1000 ton per år) fanns hälso- och miljödata i godtagbar utsträckning – uppgifterna var tillräckliga för att göra en basal riskbedömning och faroklassificering. För 65% av ämnena fanns enstaka testdata som dock var otillräckliga. Resterande 21 % saknade helt data om hälso- och miljöegenskaper [Källa: Allanou et al. 2003, Chimica Oggi - Chemistry Today June, July/August].

Man räknar med att det hanteras mer än 30000 ämnen i volymer över 1 ton per år och för mellan- och lågvolymämnen (volymer < 1000 ton per år) finns inga uppgifter om i hur stor utsträckning de är undersökta (testade). Man kan dock på goda grunder anta att kunskapsbristen är ännu mycket större för dessa icke-högvolymämnen ämnen och sammantaget kan den siffra på 4% som du nämner i ditt mail ses som en rimlig uppskattning. En faktor att ta hänsyn till i detta sammanhang är att de 2500 högvolymämnena står för mer än 95% av den totala kemikaliehanteringen men även om denna omständighet vägs in är bristen på kunskap om hälso- och miljöeffekter påtaglig.

Som jag antydde inledningsvis är en av avsikterna med den nya europeiska kemikalielagstiftningen att råda bot på denna situation. Testning och riskbedömning av alla ämnen i volymer över 1 ton per år ska redovisas av industrin (tillverkare och importörer) stegvis fram till år 2018 med början för alla högvolymämnen i slutet av nästa år (december 2010).

Du frågar också om vilka oupptäckta risker som vi utsätts för genom denna kunskapsbrist och om man kan gruppera riskerna. Den frågan är omöjlig att besvara entydigt, men det är säkert så att vi de närmaste åren kommer att få tillgång till data som visar att många av de hittills otestade ämnena har potentiellt hälso- och miljöfarliga egenskaper.

Eftersom REACH inte bara kräver att kemikaliers farliga egenskaper ska undersökas och redovisas utan även innehåller långtgående krav om att alla farliga ämnen endast ska vara tillåtna att tillverkas och användas på ett säkert sätt finns det anledning att vara optimistisk.

Kommentarer:

Siffran att endast 4 procent av alla kemikalier som används i tillverkningsindustri är testade är således fortfarande riktig. Jag hade hoppats på ett annat svar, men uppskattar ärligheten i svaret och är också glad för att Margot Wallström initierade och drev igenom implementeringen av REACH.

Eftersom Europa i och med REACH har en strängare kemikalielagstiftning än resten av världen innebär att produkter som är tillverkade i eller för den europeiska marknaden ur detta perspektiv är att föredra.

REACH ännu inte nått sin fulla effekt och alla kemikalier som används i tillverkningsindustri är än så länge inte fullt ut testade. Fram tills dess att alla kemikalier som släpps in i tillverkningsindustri  granskade kan det vara bra att hålla koll på tillsatsdebatten och tillämpa försiktighetsprincipen vid egna inköp. Varför köpa produkter som innehåller ifrågasatta ämnen om det finns alternativ?

Slutligen, tack för ett bra engagemang från Kemikalieinspektionen även när vanliga konsumenter ställer frågor.